dactylo

Efter en jobbig natt och en lika jobbig morgon, bestämde jag mig för att gå en promenad i det fina höstvädret.
Jag skuttade fram på lätta ben med Amelie Poulain Soundtrack, i lurarna. Det kändes som att mitt liv var en film. För att ta en fin bild och titta ut över den vackra staden, kämpade jag mig upp på den höga kullen, som på vintern tydligen är en skidbacke. När jag väl kom upp, blåste det så mycket att jag inte kunde stå rakt, och det var inget tal om att ta upp en kamera.
Jag slöt ögonen, sträckte ut armarna och sög in solens strålar, nu med mitt favoritalbum Funeral av Arcade Fire i öronen. Jag tänkte att om jag skulle dö nu, så skulle jag iallafall dö på en solig dag och med min favoritmusik i lurarna. Sen kastade jag mig ut för branten. Fortfarande blundandes och med armarna rakt ut, snurrade jag mig ned för backen. Jag snurrade snabbt, så som ett barn gör på sitt lekrum för att bli yr.
Efter bara halva backen var jag så yr att jag föll handlöst mot marken. Hela världen snurrade runt mig, och jag  kände att jag nästan behövde kräkas.
Ungefär en meter från mig fick jag syn på en liten ensam maskros som vågat sig upp, trots höstkylan. Den var så bländande gul och så fin att jag tänkte att nog finns det ändå något ljust i allt det mörka. 
Jag satte mig upp och studerade blomman på avstånd, samtidigt som jag började sjunga med i musiken. Alla kännslor som hade vällt över mig gjorde mig helt paralyserad, och jag tror att hade någon sett mig så hade den nog trott att jag var ett riktigt psykfall. 
Efter att yrseln hade lagt sig, började jag sakta gå ner för backen igen. Jag fullföljde min promenad genom den skog som spetsen på Nackareservatet utgör, fortfarande helt paralyserad.

Ibland tror jag att vi lever i typ ett provrum. Att vi är övervakade och att allt redan är förutbestämt. Att det vi tror är tid, är ett händelseförlopp så mycket snabbare än vi någonsin kan föreställa oss. Vi ser någons liv som en lång period, men i det stora hela, kanske bara en snabb process. Kanske är hela vår tillvaro bara en minimal bråkdel av den riktiga tiden. Allt vi gjort blir utverderat. Att jag sitter här och spånar, skulle förmodligen filtreras bort så som allt annat oviktigt (; Kalle Svensson tar tunnelbanan till jbbet kl 08.02, Kajsa Olsson borstar tänderna innan frukost, osv.). Eller så är det allt det där oviktiga som är viktigt? Vi är övervakade. Vi är forskning.
Ibland så tror jag att vi lever i det som en del kallar nuet. Där är det vi som bedriver forskningen. Det är vi som är verkligheten. Allt är slump och ingenting kan ändra på det.

Ibland, eller oftast tror jag ingenting.
Om inte vi är verkligheten, vad är vi då?

Igår var dagen då ett stort beslut fattades.
Nu känns det så konstigt. Jag är liksom lättad men har ändå lite ångest.
Något tar slut och något nytt börjar.