dactylo

Han la handen på min axel.
Han gjorde det pricis på det där sättet som man gör när man har känt varandra länge. Han såg mig djupt in i ögonen, och fastän jag visste vad han skulle säga så kändes det mer som att han tänkte ge mig en kärleksförklaring.
Han sa inte det jag förväntade mig, istället formade han sin mening och sina ord så fint och så noga att jag tänkte att nog hade han iallafall betydligt högre betyg än G i svenska på gymnasiet. Eller så var hans uppträdande bara en bluff. Med handen vänskapligt på min axel och en intensiv ögonkontakt kunde jag inte fly. Det var för sent.
"Ska du och jag rädda världen tillsammas idag?"
Jag hann inte tänka, jag ville bara skaka av mig honom,
"Nej, tyvärr" sa jag irriterat.
"VA?"  Hans utrop var anklagande och oförstående. Det fick mig att direkt känna mig som en riktigt dålig människa.
Mer tveksamt sa jag "Eh.. nej...."
Jag lyckades skaka av hans hand (länken till att rädda världen) och skyndade på stegen, men han var fortfarande vid min sida.  
"Varför?.. Varför inte? Vi kan rädda världen, vill du inte det?" Hans ord gjorde mig bara mer illa till mods. Sälvklart ville jag rädda världen, men hans påträngande sätt gjorde mig avskräckt. Jag nästan sprang och han var efter mig, hack i häl.
"Nej, jag vill inte" Sa jag nu bestämt, men utan att möta hans blick.
"Varför inte då!!?" Konstigt nog var han återigen pigg i sitt tonfall. Jag började dock tvivla på om han verkligen hade haft ett bra svenskabetyg.
"NEJ, jag vill verkligen inte, jag har inte tid" Sa jag och lyckades precis smita in på en klädaffär som jag aldrig skulle besöka, om jag inte verkligen var tvungen. Det var som om jag hade lyckats komma över floden, och att han inte kunde simma, för han blev kvar utanför butiken. Han suckade, vände på klacken och la handen på en medelålders kvinna i röd kappa.

 Greenpeacemannen hade varit alldeles för påträngande och för nära.