dactylo

Och så har det gått sådär jättelång tid sen sist och allt har ändrats.
Ovanför min säng sitter en hatlista.
Den sitter där för att jag ska minnas om jag får ett återfall. Eller om ett oväntat telefonsamtal skulle komma.
Då kan jag titta på listan och minnas, och säga allt det som står på den. Högt och tydligt.
Men det var länge sen jag satte upp den. Och nu har jag tagit ner den igen. Och jag tänker inte mer på det där. Bara ibland. Hela tiden.
Fast mest tänker jag på annat. Till exempel så tänker jag på en konstig kväll i våras när det var snö och jag pratade med en pojke. Det var på en bar som jag inte har varit på sedan dess. En väldigt trevlig bar som bara låg en liten liten bit från min förra boatad.
Nu har jag andra barer att gå till.
I fredags var jag ändå på den baren. Och mötet var kanske det bästa på länge.
Samma tid, samma plats. Men ändå i en annan tid. Allt har ändrats.

Sådär i en vecka har jag gått runt i min egen värld. Fnissat för mig själv, nästan dött av ångest, försökt tänka klart men varje gång kommit fram till -vi får se hur allt blir, vi får se hur det går.
Och förresten så har jag världens bästa man i min säng varje natt. Han sover så sött att man bara vill väcka honom och berätta det. Vilket jag såklart gör nästan hela tiden. Förrutom när jag sover för då har jag fullt upp med att drömma konstiga drömmar.
Igår drack vi massor av gott rödvin som mamma alltid säger att en vinkännare har rekomenderat. Därför brukar jag dricka det. Igår drack vid det, och jag och johan fick för oss att dansa som om vi hade gått på balett. André lagade mat. En soppa som smakade gott med humöret. Och allting har ändrats.

Men så får jag slag i ansiktet hela dagen. Människor som är för små för att förstå. De tror att världen är i en liten bubbla rund dem själva i en förort. Därför sätter jag mig vid ångestsidorna när jag kommer hem. Förmulerar bra meningar och hoppas att någon ska nappa på mina kvaliteér.
Nu är det så iallafall. Att jag vill finna nyhet på den fronten. Jag ändras.

Tidigare har jag aldrig funnit glädje i att hålla en blomma vid liv. Då jag misslyckats har jag avskräckts.
Varje morgon och en gång på eftermiddagen och en gång på kvällen ger jag min basilika vatten. Den är så glad att jag blir glad när jag tittar på den. Igår hade den slokat, då började jag nästan gråta. Den klarade sig.
Pia och jag har börjat älska igen efter en lång sommar. Det känns  så bra. Och vi sjunger sånger om livet ibland. Ganska ofta faktiskt.
I lördags åkte jag till en förort med pendeltåget. Julia, en av de bästa personerna som finns, var med. Vi förstår varandra. Ibland är hon den ända som förstår. Oftast är hon den ända som förstår.
Simon var nästan galen och när soul tape kom så kände jag lycka. Han är så bra för min bästa väninna.
Men så hoppas jag på en förändring som inte går att förutse. För det var bra. Mötet.
Och idag blev jag så glad. Och Julia blev glad för min skull. Men jag låtsas som ingenting för mig själv. Annars blir jag galen. I huvudet. Och kastar mig i sjön på grund av ovissheten.
Men allt ändras.