dactylo

Det är ett nytt år.
Jag vill inte att det ska hända igen.
Det är minus tjugo jävla grader här och man dör nästan när man lämnar hemmet i strumpbyxor.
Igår fick jag för mig att springa i shorts. Jävligt dumt.
Jag fick också för mig att ringa. Han svarade och jag frågade varför han hade hört av sig till mig några dagar tidigare. Han svarade såklart inte på det. "Jag vet inte" är inget svar. Inte nu längre.
Jag skulle inte ha ringt.

Varför är alla så svåra?
Jag har försökt sluta spela spel. Det verkar vara allas mardröm att just spela spel, ändå likt förbannat gör de det när det väl kommer till kritan.
Jag vill inte vänta 72 timmar innan jag hör av mig, eller en vecka, eller vafan det nu är för jävla regler som gäller.
Inte heller vill jag verka påträngande. För det är väl så man upplevs när man inte spelar spel med någon som spelar dem?
Om jag vill träffa någon så ringer jag, oavsett om det var igår vi knullade.

Jag ska sluta falla. Jag har väldigt lätt för att göra det.
För visst är jag en drömmare.
Verkligheten är inte vän med mig och jag är inte vän med den.
Mitt i allt går jag omkring och tror att saker är som jag vill att de ska vara.
Alltid blir jag besvken. Ibland blir jag inte det.
Oftast får jag ångest när verkligheten bevisar att den har rätt.
Då lägger jag mig under täcket och somnar. Mitt på dagen.
Eller så dricker jag rödvin och glömmer mina drömmar.
Fel, jag får nya drömmar. Glömmer verkligheten.

Amelia och hennes bror Tom har varit i Sverige och hälsat på. Vilken underbar vecka. 
Just nu sitter de på flyget hem till jättelandet.

Här är jag och Amelia.